Mickeee
03-07-2007, 13:12
Chrille, aka Metallica bad mig lägga upp denna novell här, fråga mig inte varför.
Iaf, jag skrev nyligen en novell. Tog mig en timma att komma på allt och skriva ner den så förvänta er inget mästerverk. Skriv gärna en kommentar om ni har lust och ork.
Blodsbröder
Allting förändrades den dagen du träffade Jonas, den dagen du började gå på de där jävla mötena. Möten för de rena, som de så fint uttryckte sig. Jonas, en känd bråkstake i Landskrona, fälld vid ett flertal tillfällen för misshandel och olaga hot, alla mot invandrare. Jag kunde aldrig ana att du, Markus, skulle kunna börja umgås med en sådan person. Du som var så godhjärtad. Tiden gick och din vänskap med Jonas förändrade dig, vi sågs allt mer sällan. Jag kommer så väl ihåg den dag då du dök upp i skolan med en bombarjacka och ett par kraftiga kängor. Jag frågade varför du hade på dig sådana kläder. Snyggt svarade du med en arrogant ton i rösten, sedan vände du mig ryggen. Det gjorde ont att se din rygg försvinna ner igenom korridoren. Det var tre år sedan nu, vi gick i nian, bara några dagar före sommarlovet och ett nalkande äventyr i form av gymnasiet väntade till hösten. Vi har knappt pratat sedan dess. Trots din frånvaro kände jag ändå till de kretsar du rörde dig i. Kände till men blundade för, jag vägrade tro att min före detta bästa vän var rasist.
Trots omständigheterna kan jag inte låta bli att fundera, medan jag ligger här i fosterställning, på vad som hände med våran framtid. Vi skulle ju starta ett eget företag och sälja motorcyklar tillsammans. Vad hände med våran vänskap? Vi skulle ju växa oss stora tillsammans, vi skulle ju leva och dö tillsammans. Var det inte så vi sade den dagen? Du vet, den dagen på kullen utanför vårat område. Den dagen då du tog fram kniven och skar dig i tummen och bad mig göra likadant, den dagen våra blödande tummar möttes och vi blev blodsbröder. Kommer du ihåg? Markus, vi var bröder trots våra olikheter, jag med min mörka hy och du med din kritvita, du med ditt svenska namn och jag med mitt turkiska. Eller den gången då vi var tolv år och var på väg till den där gamla tanten för att palla äpplen. Jag kommer fortfarande ihåg den karaktäriska doften av nyklippt gräs då vi hukade oss och smög jämsmed den lågt klippta häcken för att komma fram till hennes grind. Adrenalinet som pumpades igenom våra kroppar då vi sprang med påsen full av äpplen. Vad vi skrattade när vi slutligen stannade hemma hos dig på Älgstigen 14, en mästerlig kupp sa du och vi fortsatte skratta, tillsammans. Just det, tillsammans, vi var ju det då. Kommer du ihåg? Nu var du bara ett minne för mig vars existens endast fanns på gamla fotografier. Jag saknar den tid då det var du och jag mot evigheten.
Men nu var du en av dem, en av de tre som stod där bredvid mig där jag låg på marken. En av de tre som systematiskt misshandlade min kropp nerifrån och upp. Du var inte längre min blodsbroder. Jag var en svartskalle och du var min överman, det var i alla fall vad du skrek åt mig mellan slagen och sparkarna, det och blattehora. Varken du eller de andra sa varför ni slog mig, inte för att det behövdes, jag menar, jag var ju trots allt mörk i hyn. Det räckte väl? Jag försökte desperat skydda mitt huvud då jag kände hur slagen och sparkarna började hagla just där. Men till vilken nytta? Jag skulle ju ändå dö den kvällen, fast åt andra sidan, jag visste ju inte det då. En brännande smärta uppkom i ena sidan av magen, en smärta som följdes av ett klagofullt jämmer från mig. Min syn var försvagad men jag kunde ändå urskilja ett blänkande föremål lämna min kropp, en kniv tänkte jag. ”Va fan gör du?” Hörde jag en röst säga. ”Käften, vi drar nu!” blev svaret. De lämnade mig där åt mitt öde, mitt på parkeringsplatsen bredvid Landskronas centrum. Jag hade aldrig varit döende förut, men jag antar att det var så här det kändes. Jag slöt mina ögon.
© Mikael
Iaf, jag skrev nyligen en novell. Tog mig en timma att komma på allt och skriva ner den så förvänta er inget mästerverk. Skriv gärna en kommentar om ni har lust och ork.
Blodsbröder
Allting förändrades den dagen du träffade Jonas, den dagen du började gå på de där jävla mötena. Möten för de rena, som de så fint uttryckte sig. Jonas, en känd bråkstake i Landskrona, fälld vid ett flertal tillfällen för misshandel och olaga hot, alla mot invandrare. Jag kunde aldrig ana att du, Markus, skulle kunna börja umgås med en sådan person. Du som var så godhjärtad. Tiden gick och din vänskap med Jonas förändrade dig, vi sågs allt mer sällan. Jag kommer så väl ihåg den dag då du dök upp i skolan med en bombarjacka och ett par kraftiga kängor. Jag frågade varför du hade på dig sådana kläder. Snyggt svarade du med en arrogant ton i rösten, sedan vände du mig ryggen. Det gjorde ont att se din rygg försvinna ner igenom korridoren. Det var tre år sedan nu, vi gick i nian, bara några dagar före sommarlovet och ett nalkande äventyr i form av gymnasiet väntade till hösten. Vi har knappt pratat sedan dess. Trots din frånvaro kände jag ändå till de kretsar du rörde dig i. Kände till men blundade för, jag vägrade tro att min före detta bästa vän var rasist.
Trots omständigheterna kan jag inte låta bli att fundera, medan jag ligger här i fosterställning, på vad som hände med våran framtid. Vi skulle ju starta ett eget företag och sälja motorcyklar tillsammans. Vad hände med våran vänskap? Vi skulle ju växa oss stora tillsammans, vi skulle ju leva och dö tillsammans. Var det inte så vi sade den dagen? Du vet, den dagen på kullen utanför vårat område. Den dagen då du tog fram kniven och skar dig i tummen och bad mig göra likadant, den dagen våra blödande tummar möttes och vi blev blodsbröder. Kommer du ihåg? Markus, vi var bröder trots våra olikheter, jag med min mörka hy och du med din kritvita, du med ditt svenska namn och jag med mitt turkiska. Eller den gången då vi var tolv år och var på väg till den där gamla tanten för att palla äpplen. Jag kommer fortfarande ihåg den karaktäriska doften av nyklippt gräs då vi hukade oss och smög jämsmed den lågt klippta häcken för att komma fram till hennes grind. Adrenalinet som pumpades igenom våra kroppar då vi sprang med påsen full av äpplen. Vad vi skrattade när vi slutligen stannade hemma hos dig på Älgstigen 14, en mästerlig kupp sa du och vi fortsatte skratta, tillsammans. Just det, tillsammans, vi var ju det då. Kommer du ihåg? Nu var du bara ett minne för mig vars existens endast fanns på gamla fotografier. Jag saknar den tid då det var du och jag mot evigheten.
Men nu var du en av dem, en av de tre som stod där bredvid mig där jag låg på marken. En av de tre som systematiskt misshandlade min kropp nerifrån och upp. Du var inte längre min blodsbroder. Jag var en svartskalle och du var min överman, det var i alla fall vad du skrek åt mig mellan slagen och sparkarna, det och blattehora. Varken du eller de andra sa varför ni slog mig, inte för att det behövdes, jag menar, jag var ju trots allt mörk i hyn. Det räckte väl? Jag försökte desperat skydda mitt huvud då jag kände hur slagen och sparkarna började hagla just där. Men till vilken nytta? Jag skulle ju ändå dö den kvällen, fast åt andra sidan, jag visste ju inte det då. En brännande smärta uppkom i ena sidan av magen, en smärta som följdes av ett klagofullt jämmer från mig. Min syn var försvagad men jag kunde ändå urskilja ett blänkande föremål lämna min kropp, en kniv tänkte jag. ”Va fan gör du?” Hörde jag en röst säga. ”Käften, vi drar nu!” blev svaret. De lämnade mig där åt mitt öde, mitt på parkeringsplatsen bredvid Landskronas centrum. Jag hade aldrig varit döende förut, men jag antar att det var så här det kändes. Jag slöt mina ögon.
© Mikael